Karléns padelblogg

Mäklaren, leksaksracket och mardrömsmatchen

Ni som har besökt vår fina anläggning i Kungsbacka, vet givetvis om att det stilrena kontorshotellet Sweetspot huserar på övervåningen. I dessa förstklassiga faciliteter håller alla möjliga näringsidkare hus; fastighetsmäklare, kostrådgivare, fysioterapeuter, kapitalförvaltare med mera. Vitt spridda erfarenheter, men en sak är säker; den ena människan lika trevlig som den andra! 

När jag började jobba på WOP för ungefär ett halvår sedan, lärde jag snabbt känna en av mäklarna på ovanvåningen. Det visade sig att hon, tillsammans med en gammal vän från tennistiden, utgjorde ett av Kungsbackas starkaste damlag och hade skördat framgångar i de lokala seriespelen likt två lejon på savannen. Jag och mäklaren fick tillfälle att spela lite mot varandra under korta perioder i samband med lunchpadel och andra aktiviteter, och jag märkte snabbt att hon hade en naturlig fallenhet för padel. 

Dessvärre finns inte fastighetsbyrån ifråga kvar som hyresgäst på Sweetspot, men jag och “mäklaren” har hållit kontakten. Vi har länge pratat om att vi skulle få till en regelrätt match emot varandra och i fredags var stunden äntligen kommen. 

Klockan slog 13:00 och ljuset på bana 4B tändes automatiskt. Jag och min medspelare “butikschefen” ställde prydligt upp våra vattenflaskor och lindade om våra racketar. Taktiksnacket var seriöst och ingenting skulle lämnas åt slumpen; den här matchen skulle vi bara vinna. 

På andra bänken satt våra motståndare. Mäklaren hade tagit med sig sin pojkvän, “fotbollsspelaren”. Om vår uppladdning med Powerade, Dextrosol och Excel-dokument var seriös, så var deras motsatt. Nonchalant skrollade mäklaren Instagram och sippade på sin Nocco, medan fotbollsspelaren tog upp sitt racket – som för övrigt ser ut som något man köper på Ullared – ur väskan. Till sist behagade de äntra buren och inbollningen kunde börja. 

Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte var nervös. Jag och Släggan hade spelat mot Fotbollsspelaren och hans seriespelspartner bara veckor innan och åkt på en tuff förlust i tre set. Jag hade full koll på fotbollsspelarens spelstil och den frustrerade mig något så in i bänken. Hemmasnickrad teknik, passivt fotarbete och en allmän “tror du att jag bryr mig?”-utstrålning. Ändå så är han så sjukt bra. Han besitter en bollkänsla som vi dödliga bara drömmer om och han vet alltid vart bollen tar vägen efter bakväggen. Utöver detta har han ett beundransvärt tålamod, samt att han är fysisk som en oxe. 

Mäklaren är inte sämre hon! Trots att hon saknar tidigare bakgrund inom racketsport, har hon en tvåhandsbackhand som hade fått självaste Serena Williams att skämmas. Hon slår otroligt hårt, har reflexer likt en iller och gör emellanåt helt sjuka passeringar. Ja, jag och butikschefen skulle definitivt få slita. 

Vi drog igång matchen och vi vann första bollen tack vare ett billigt misstag från fotbollsspelaren. “Vi kan nog vinna ändå”, tänkte jag för mig själv och gjorde mig redo för att serva nästa poäng med gott självförtroende. 

Innan vi ens hann reagera hade vi förlorat första set med 1-6. 

“Vad är det som händer?” frågade vi varandra i sidbytet. Den gamla klyschan “de vinner på våra misstag” yttrades och vi bestämde för att hålla bollen i mitten med större marginaler. Med ny energi studsade vi ut på banan igen! 

Andra set förlorade vi 0-6. 

Nu hade det gått så långt att vi ursäktade oss gentemot våra motståndare. Jag tackade för setet med ett leende, men innerst inne kokade jag och förbannade mig själv över att jag kunde förlora mot en j*vla fotbollsspelare med ett leksaksracket. 

Vi bestämde oss för att riva av ett tredje set och jag och butikschefen bytte sida. Jag är inte känd för mina timmar i gymmet och brukar således undvika backhandsidan, men något var vi tvungna att göra. Bollduellerna var plötsligt något längre och spelet något jämnare, men med fotbollsspelarens vältajmade lobbar, mäklarens raka passeringar och våra misstag hade vi inte mycket att sätta emot. Vid tre unika tillfällen fick jag en liten kortare lobb. Jag spände biceps, vred upp sidan emot nätet och gick för den hårda smashen. Vid samtliga tre försök var fotbollsspelaren långt framme vid nätet och kunde varje gång smasha bollen tillbaka rakt på mig. “Förlåt, jag siktar verkligen inte på dig” sade han gång på gång, men jag vet. Vi förlorade tredje set 3-6. 

Som före detta tennisspelare går man ibland in i vissa matcher och tänker att man ska vara bättre, just för att man har racketsportbakgrunden. “The moral of the story” är att man aldrig ska underskatta sina motståndare, leksaksutrustning eller ej. 

Mäklaren, fotbollsspelaren; stort grattis och bra spelat. Jag hoppas på revansch inom kort!