Ni som har läst mina senaste inlägg har kanske snappat upp att jag nyligen har flyttat från Malmö. Jag påbörjade studier i falafelns huvudstad hösten 2018 och nu, dryga fyra år senare, är jag tillbaka i Kungsbacka. Det var inget enkelt val att ge upp vardagen i vackra Skåne, men World Of Padel lockade otroligt mycket och jag är otroligt tacksam att sitta här på “WOPen” idag.
Likt många andra Kungsbacka-bor, lirade jag min första timme padel på utomhusbanan vid Vallda Golf & Country Club. På den tiden var det fortfarande tennis jag utövade mest, men padel var en rolig sport som man spelade någon gång då och då. Det var först under studietiden i Malmö som mitt padelspelande satte igång på allvar. Jag och mina kursare började spela en gång i veckan och långsamt började man släppa bollen mer och mer i bakvägg.
Under det tredje året gjorde jag min praktik på PDL Center Västra Hamnen i Malmö. Jag hade förmånen att klämma in en del padelpass mellan arbetsuppgifterna och så småningom fick jag frågan om jag skulle vilja ha ett lag i det aktuella seriespelet. Självklart sa jag ja, och det var inget tvivel om vilka som skulle bli mina medspelare: Släggan och Carlton.
Vi lärde känna varandra genom tennisen i Kungsbacka. Av en slump flyttade de båda ner till Lund för att studera ekonomi ungefär samtidigt som jag började på Malmö Universitet. Vi bildade laget “Onsalakorvarna” och vi var en fruktad trio med olika spelstilar. Jag var den ettriga illern som inte kunde avgöra bollen, men som också vägrade förlora den. Carlton – som hade fått sitt smeknamn från rapkarriären – var ett huvud längre än både mig och Släggan. Han spelade väldigt vacker padel och var en stor tänkare på banan. Han blandade fantastiska kicksmashar med enkla volleymissar och kunde vara en mardröm för samtliga motspelare.
Sen har vi Släggan. En karaktär utan dess like. Han var lagets ankare parkerat på backhandsidan, men han var också den av oss som spelade minst padel. Vi pratar om en otrolig atlet som är mycket svårslagen på en tennisbana, men som har svårt att släppa tennisen inne i buren. Hans smeknamn har han givetvis fått från den otroliga smash han besitter, ett vapen som har blivit ännu mer fruktat sedan han införskaffade sig ett
Babolat Viper Technical. Våra seriematcher var minst sagt dramatiska. Jag minns bland annat när jag och Carlton spelade den avgörande matchen för att gå upp från division 4 och var tvungna att vinna minst ett set. Vi vann första set i tiebreak och Carlton vände sig mot mig, andades in tungt, lutade sig framåt och skrek “come on!” så högt så jag tror Öresundsbron började vibrera.
Eller vad sägs om den gången jag och Släggan blev breakade i ett viktigt skede på bana 4, varpå han yttrar barnförbjudna ord och drog iväg en boll till bana 11, cirka 50 meter bort? Han är inte klok! En gång på tennisbanan knäckte han sitt racket mot skon efter en tuff förlust i tre set. Ja, Släggan har sannerligen varit roten till både skratt och gråt genom åren.
Allt gott i livet har ett slut. Jag har lämnat Malmö och “Onsalakorvarna” rullar vidare utan mig. Härom veckan vann dem division 3 och gick upp till tvåan, vilket är grymt kul! Kanske var jag den felande länken i laget hela tiden?
Nåväl; folkbokföringsadresser kommer och går, men vänskaper består. Jag följer Carltons och Släggans resultat med stor spänning via Backhandsmash och då och då träffas vi och pratar om gamla tider.
Uppmanar alla att hålla kontakten med sina gamla spelpartners, likt jag försöker hålla kontakten med er. Tills nästa vecka, kära läsare!
