Jag heter Antonette Andersson, är 49 år gammal och är gift med tre barn. Just nu tävlar jag på elitnivå i padel och jobbar på World of Padel Kungsbacka med framförallt marknadsföring och träningsverksamheten. Under mina tidiga år som elitspelare skrev jag blogginlägg om mina padelupplevelser och har nu bestämt att ta upp det igen för jag tycker att det är roligt att skriva och dela med min kärlek för padel. Dessutom är jag inte så pratig av mig och föredrar att uttrycka mig på papper #introvertkanske. Kort sagt är mina största padelmeriter som följer: f.d. Sverige-etta, tre SM-guld, åtta SM-finaler av åtta som har spelats och åtta mästerskap med landslaget.
Eftersom detta är mitt första inlägg här tänkte jag berätta lite om min bakgrund. Det är trots allt inte så konstigt om vissa undrar. Jag har asiatiska drag men pratar med en amerikansk-göteborgsk-skånsk dialekt #gottochblandat. Båda mina föräldrar kommer från Filippinerna men jag är född och uppväxt i Vinton, Virginia dvs small town USA. Som barn uppfostrades jag via sport, framförallt tennis. Min familj spenderade oftast sin fritid på de närmaste tennisbanorna. Vid 12-års ålder började jag satsa och tävla.
Jag fortsatte med tennis igenom många tävlingar på high-school och runt om hela landet. Sedan blev det Rice University i Houston, Texas där jag skaffade en ranking i Division 1 i singel som #77 och dubbel som #31 - ganska bra men ingen proffs var jag. På Rice råkade jag träffa en snygg svensk (eller rättare sagt, skånsk) kille - min nuvarande man - som “lurade” mig till Jönköping, Sverige i 1995 under en av de kallaste vintrarna på många år. Så… för att fira mitt examen fick jag för första gången känna på minus 25 grader och gå på en frusen Vättern. #brrrrrr
Under de följande åren i Jönköping spenderade jag mycket tid själv då den snygga killen jobbade mycket utomlands och jag kunde inte svenska, hade inget jobb, hade ingen familj och inte många kompisar heller. Jag som hade precis kommit från värmt väder i Texas, avskydde det kalla vädret och undvek att gå ut för mycket. På den tiden fanns inte FaceTime, sociala medier eller liknande så det kändes rätt ensamt. Jag lyckades hitta några tenniskompisar och spelade seriespel men på min fritid blev det mest dagbok som kryddades med hemlängtan, svordomar och tårar.
Efter mina första år i Sverige flyttade vi till Göteborg i 1998 och då började livet bli lite roligare. Där hittade jag ännu fler tenniskompisar, jag fick mitt första riktiga jobb som projektledare, började leka lite med beachvolleyboll och skaffade mitt första och andra barn. Året 2008 blev det flytt med mannens jobb igen men denna gången till Budapest, Ungern. Då fick jag säga upp mig från mitt jobb men det gjorde inte så mycket för jag fick mitt tredje barnet där och umgicks med de andra utländska hemmafruarna som ständigt hittade på roligt att göra.
2014 var det dags att återvända till Göteborg och jag fick återigen börja om. Jag åkte tillbaka till beachvolleyboll-hallen men upptäckte att en ny sport hade startats upp där istället. Sporten hette padel. Jag testade och det var då jag blev fast. Det var exakt det jag sökte efter - något nytt och spännande. Jag tackade nej till några kontorsjobb och hängde i hallen tills det fanns något jag kunde jobba med där.
I reflektion kan man säga att i nästan 20-års tid hade jag följt efter min kärlek från land till land och stad till stad. Fatta mig rätt. Jag klagar absolut inte för jag är ganska bra på att anpassa mig och vi är fortfarande ihop så det var tydligen värt det 😉. Men även om man tror att man vet vem man är som person kan en enkel sak som geografi påverkar stort. Att hitta sin identitet gång på gång kan vara rätt tröttsamt men jag hade alltid familjen som stod bakom mig och en sak till… sporten.
Varje gång vi flyttade och jag fick börja om sökte jag sport. Det var alltid min säkerhetsnät där jag kunde “landa” mjukt och tryggt. Jag har alltid haft tennis, och har testat leka med annat som t. ex. beachtennis, beachvolleyboll, squash och thaiboxning, men ingenting har fastnat så hårt som padel har gjort.
Padel har inte bara gett mig ett sätt att motionera, umgås med familjen, träffa nya människor och skapa jobbmöjligheter, det har också väckt tävlingsdjävulen i mig som hade legat och vilat i så många år.
Detta har varit ett första blogginlägg och det ska bli extremt kul att få dela med mig av mina tankar med er läsa i framtiden!
Padelhälsningar, Antonette
