0

Varukorg

0
Subtotal: 0kr

Du har inga produkter i varukorgen.

0

Varukorg

0
Subtotal: 0kr

Du har inga produkter i varukorgen.

Karléns padelblogg

Är padel en publiksport?

När jag skriver detta är det inte mycket mer än tre timmar sedan Daniel Windahl återigen skrev ny svensk padelhistoria. Tillsammans med Cristian Gutiérrez har han slagit ut före detta världsettan Juan Martín Díaz i Köpenhamns WPT. Segersiffrorna skrevs till 6-4 1-6 6-3, och Johan Håkansson beskriver upplevelsen som en “förtrollad afton i Hilleröd” som publiken bör vara ärade över att få ta del av. 

Det som är tråkigt är att det bara var cirka 400 i publiken, varav 150 svenskar. 

Det är min uppfattning att svensk padel direkt från start – ja, även under “boomen” – har haft svårt att locka publik. Visst, det finns undantag; vem kan glömma den magiska SM-finalen 2019, under vilken Padel Crew Helsingborg bokstavligt talat kokade? I allmänhet har dock läktarna ekat tomma, även på de större evenemangen. SPT-finaler har sällan varit fullsatta och andra tourer i Sverige har slitit med biljettförsäljningen. 

Samtidigt finns det inte mycket mer än en San Miguels mellanrum mellan spanjorerna under WPT-tävlingarna på de varmare breddgraderna. Vad beror detta på? Hur kan inte padeltokiga Sverige ha mer publiktätt på tävlingarna? 

Jag har en teori. 

I mitt förra inlägg påstod jag att padeln i Sverige har utvecklats i en tid då samhällets kommersialisering är mer intensiv än tidigare, och att detta kan förklara hallarnas ut- och avveckling idag. Jag tror att ett liknande resonemang kan förklara svensk padels publiksiffror. Andra populäridrotter i Sverige utvecklades i en tid då enda möjligheten att bevittna idrott var live på plats. Ta fotboll till exempel; det har utvecklats en kultur där man tar sig till arenan, vallen eller planen i större utsträckning jämförelsevis med padel. Padeln kom till Sverige i en tid då live-streaming i allra högsta grad redan var etablerat. Idag finns det två större aktörer – PadelTelevision och Studio Padel – som bedriver sin huvudsakliga verksamhet genom att sända padel. 

En annan anledning kan vara att stjärnspelarna i padel inte har samma status som andra idrotters “rockstjärnor”, och således kanske inte längtan att se dem live är lika stor? Detta hör självfallet ihop med att man inte är fostrad med att följa spelarna live och således inte har samma relation till dem som man har/hade med Zlatan, Stefan Edberg och Henrik Lundqvist. 

Eller så kanske min förlorade generation helt enkelt bara är för lata för att ta oss upp från soffan och transportera oss till tävlingsanläggningen? 

Oavsett om min teori stämmer eller ej, så är det väldigt tråkigt att padel inte har fått den publikskara som den faktiskt förtjänar. Vi som har sett matcher på SPT-nivå eller högre vet att det titt som tätt uppstår helt sjuka bollar. Dessutom är det en fröjd att bevittna det taktiska spelet live; padel har liknats med schack där man öppnar upp luckor och tänker flera drag i förväg innan man går in för nådastöten, och den här aspekten av spelet blir väldigt tydlig när man följer spelet live. Väldigt lärorikt!

Således vill jag avsluta veckans blogginlägg med en uppmaning till er alla. Ta nästa chans ni får till att se padel på riktigt hög nivå på plats. Ni kommer inte bli besvikna, och har ni inte gjort det innan så kommer det garanterat att påverka er egen padel i positiv bemärkelse.