Mitt roliga arbete till trots, saknar jag studietiden emellanåt. Det är inte nödvändigtvis det dekadenta, porträtterade festandet jag saknar, utan framförallt det akademiska skrivandet. Därför är jag är så otroligt tacksam att World Of Padel har gett mig möjligheten att författa denna blogg.
Det var många begrepp man läste i de vetenskapliga skrifterna som fastnade i hjärnan. Ett av dem är McDonaldisering. Detta begrepp myntades av den amerikanska sociologen George Ritzer. Begreppet beskriver processen när en del av samhället blir mer och mer standardiserad. På vilket McDonald’s du än går kan du alltid förvänta dig samma sak: samma meny, samma priser, samma miljö. En Big Mac smakar likadant i Sverige som den gör i USA.
Jag har länge velat sätta mig ner och filosofera över huruvida svensk padel har genomgått en McDonaldisering eller ej. Det har blivit dags att ta på sig professorglasögonen, rota fram det periodiska systemet och bli lite vetenskaplig!
När padelboomen kom till Sverige och de första hallarna öppnade, kunde man i början mer eller mindre förvänta sig samma sak oavsett vilken hall man kom till. Mörk belysning i en gammal industrilokal med låg takhöjd och inte mycket mer än en meters mellanrum mellan banorna. Samma ostburgare med saltgurka vart man än gick.
Så småningom började några utveckla konceptet. Någon hall hade högre tak, en annan hade en bemannad reception... någon hall bjöd till och med på kaffe! Även ruffiga lokaler började så småningom förstå värdet av att göra det lite finare och få folk att hänga kvar i padelhallen lite längre. Tomma kartonger och bollrör städades undan och ersattes med soffgrupper, IKEA-bord och en och annan varuautomat.
Det är åtminstone min uppfattning att det efter de här förändringarna stagnerade lite igen, och saker skiljde sig relativt lite mellan hallarna några år framöver. I slutet av pandemins andra våg trappades allmänintresset för padel ner något. Framförallt luckorna på dagtid började här bli svårare att fylla och det började bli fundamentalt för padelhallarna att bygga en kundtillhörighet.
Spola fram till idag och mycket riktigt har det blivit viktigt att erbjuda det lilla extra för att sticka ut ur mängden. Idag jobbar padelhallarna på ett helt annat sätt jämfört med hur de gjorde för bara ett drygt år sedan. Man vill vara fräschast, trevligast, billigast och mest familjär, allt på samma gång. Samtidigt så finns de ursprunliga padelhallarna med sina intrycka banor, sin låga takhöjd och sin relativt låga aktivitetsgrad kvar på sina håll. Frågan är hur länge?
Detta är som sagt hur jag personligen har upplevt padelns utveckling i Sverige. Min sammanfattning är att det uppstod en McDonaldisering i svensk padels tidiga livscykel; de första åren skiljde det sig inte mycket emellan hallarna. Ju mer efterfrågan på padel har gått neråt och utbudet har gått uppåt, desto viktigare har det blivit att erbjuda något annat än samma vanliga hamburgare.
Själv önskar man kanske att ens egna padelspel skulle genomgå en McDonaldisering. Varje patetiskt försök till bandeja jag slår, skiljer sig från det tidigare. Det kanske är dags att lägga padelracket på hyllan och fokusera på den akademiska karriären? Nej, självklart inte. Det finns en sak (kanske fler?) som skiljer padel från Big Mac, och det är att padel är helt fantastiskt, både för kropp och själ!
Må bäst, kära padelspelare; vi hörs snart igen!
