0

Varukorg

0
Subtotal: 0kr

Du har inga produkter i varukorgen.

0

Varukorg

0
Subtotal: 0kr

Du har inga produkter i varukorgen.

Karléns padelblogg

Är jag en idiot?

Alla kanske inte vet om att jag och chefstränare Niklas Sahlstedt har en lång historia? I mitt första blogginlägg redogjorde jag en kort version av min livshistoria. När jag började spela tennis i Kungsbacka så var det just “Salle” som blev min tränare. Jag blev direkt ett stort fan av hans approach till tränaryrket; en fantastisk pedagogik och ett närmast obegränsat kunnande, blandat med en stor portion humor. För er som är sugna på att ta en lektion av Salle, har ni möjligheten att göra detta just nu till ett riktigt förmånligt pris.

Så småningom bytte Salle jobb, och jag flyttade till Malmö strax därefter. Efter alla dessa år har vi återförenats på World Of Padel, och det känns som ödet; cirkeln är sluten. Under vår fysiska frånvaro från varandra har vi hållit kontakten sporadiskt genom sociala medier, och vi har ett gemensamt intresse där Niklas har varit lite av en guru för mig: långdistanslöpning.

Jag upptäckte löpningen på riktigt först i Malmö, där jag njöt av magiska turer längs Ribersborgstranden. I helgen gjorde jag mitt livs första maraton – vilket är en fis i rymden jämfört med Niklas dryga 30 stycken! Fotnot: som ni ser på bilden till höger, var jag kanske loppets snyggaste löpare med min Fila-tröja.

World Of Padel
Lättad efter 42 195 meters njutning.

Hur kan löpning vara så roligt?

Man kan tro att jag skriver detta för att skryta, men jag har faktiskt en padelrelaterad vinkel på det hela. I hela mitt liv har jag spelat tennis, och nu på senare år mer padel. Det är två fantastiska sporter med stora sociala inslag och emellanåt helt makalösa bollar och ofattbara räddningar (detta tror jag att vi alla hur upplevt någon gång på en padelbana). Ändå tycker jag att långdistanslöpning är hästlängder roligare än både padel och tennis. Hur kan detta komma sig? Hur kan det vara roligare att springa monotont timmar i sträck, jämfört med att ha en boll att jaga och göra något mer dynamiskt?

Likt så många gånger innan, har jag en teori.

Man pratar ofta om att tennis är en estetisk sport. En balettdansös fotarbete, en harmonisk serve-rörelse och en enhandsbackhand som jämförs med oljemålningar är de kärnvärden som eftersträvas inom tennisen. När jag spelar tennis, ser det mer ut som en säck potatis med passerat bäst före-datum har fått ben, samt motorik och koordination likt ett spädbarn. Ni som sett mig spela padel har säkert också tänkt att min teknik är otroligt osexig; undantag min backhandvolley, som är vackrast i Europa.

Det jag försöker säga är att jag har otroligt svårt för de tekniska aspekterna av diverse idrotter. Jag tycker teknik är otroligt intressant och i teorin vågar jag påstå att jag har riktigt bra koll, men att själva anamma det finner jag både svårt, frustrerande och faktiskt rätt ointressant.

In kommer löpningen. Givetvis finns det bra och dålig teknik inom löpning också. Den kan dock inte jämföras med tennis och padel, och framförallt så kan du i löpning – även om du har bristfällig teknik – ändå sänka huvudet, rulla benen och, som Niklas brukar säga, göra jobbet. Jag har själv ett eget mantra jag brukar yttra: “håll käften och spring”. I padel kan du inte ha för stor sving på din forehandvolley, då kommer bollen att gå i bakglaset. I löpning behöver du inte tänka lika mycket på tekniken, utan du kan hålla käften, göra jobbet, och bara springa, och det tycker jag är otroligt charmigt.

Jag vill avsluta veckans blogginlägg med att tacka Salle för all inspiration han har varit för mig genom åren; som tränare, som löpare, som person.

Jag vill också passa på att rikta ett minst lika stort tack till er, kära läsare, som tvingar er igenom mina blogginlägg vecka efter vecka. Det är otroligt kul att få skriva för er, och jag hoppas ni hittar någon sorts njutning i att läsa mina texter. På återseende!